Ales Stenar ~ En magisk morgon

Ales Stenar ~ En magisk morgon

Man kan ju tycka att det inte spelar någon som helst roll. Stenarna har ju ändå stått pall i sisådär 1400 år och kommer säkert att stå där länge än, oavsett…

Men, om man betänker att detta inte bara är 59 stycken stenar, var och en vägande runt 5 ton, som råkar vara placerade i en skeppssättning som dessutom är Sveriges största, utan kanske även är en begravningsplats / ett minnesmärke över någon mäktig hittills okänd person / en spännande astronomisk kalender, ja det är fortfarande inte helt fastställt vad syftet har varit… då tycker jag att det är otroligt respektlöst att vuxna människor klänger omkring, klättrar upp och poserar och tar selfies och fjantar omkring på denna plats.

Teorin med astronomisk kalender / solkalender tycker jag låter allra mest spännande. Faktum är, att under vintersolståndet går solen upp exakt över stävstenen i sydöst, och solnedgången sker exakt över mittersta stenen på långsidan mot sydväst. Under sommarsolståndet blir fenomenet det omvända. Soluppgång precis över stävstenen i nordväst, och solnedgång över motställda långsidas mittersta sten. En slump, eller noga uträkning? Jag vet ju vad min teori är…

Vi kommer fram under sen eftermiddag, tar först av åt vänster från stigen, och går en bit utmed havet. Branterna är imponerande och det är lätt att förstå att man reste stenarna just på denna plats. Kåseberga hamn ligger fint skyddad långt där nere. Sedan viker vi av och promenerar upp mot stensättningen. Jag tar upp kameran och tar en bild, och när jag zoomar in ser det ut såhär…

Jag har förstås sett otaliga bilder från Ales stenar. Vissa menar nog att platsen är ”sönderfotograferad” och därmed lockar den inte till att själv åka dit. Jag vet inte, men jag fungerar nog precis tvärt om. Ales stenar har stått på min fotoönskelista väldigt länge. Vill väl se vad jag själv kan åstadkomma i fotoväg där, om det går att få några bilder med egen stil och känsla kanske… Och då gäller ju att INTE vara där just under dagtid bland en massa turister. Utan detta första besök var förstås bara för att reka platsen.

Nästa morgon promenerade jag ensam uppför stigen vid 04:30-tiden… soluppgången beräknades ca trekvart senare och jag ville inte jäkta utan även njuta av morgonen. Men när jag närmade mig stenarna och såg något där innanför tror jag mitt hjärta inte bara hoppade över ett, utan flera slag… Är ju väl medveten om att där även sker olika rituella sammankomster, danser och spelande på shamantrummor, healingceremonier och annat mer eller mindre ockult, och när jag dessutom såg att det var fullmåne, ja då var denna syn väldigt läskig och jag hann tänka både ett och annat där jag stod mer eller mindre som förstenad mitt på stigen. Sedan förstod jag ju att det var ett par som helt enkelt övernattat där, under bar himmel. Eftersom de lagt sig med ena långsidans bredaste sten som ”sänggavel” såg det ju precis ut som något väldigt otäckt minst sagt.. bilden har jag smygfotat en stund senare och jag vågade inte störa, men hade gärna velat veta varför de sovit där, om syftet varit något annat än att det är en mäktig magisk plats…

Efter en stund fick jag sällskap av ett yngre par, som vid första anblicken såg ut att ha en stor kylväska med, trevligt tänkte jag, frukost här, inte fel, men en stund senare såg jag att de gick omkring och rastade två katter i koppel…. inget konstigt alls… Dessutom kom ett tyskt par med kameror för att också föreviga soluppgången. Kändes faktiskt bra med lite mer sällskap än bara det sovande paret… tilläggas kan att de fortfarande sov när jag begav mig därifrån…

Och när det magiska soluppgångsögonblicket inträffar, när världen börjar bada i ljus och man bara väntar sig ackompanjemang av en symfoniorkester med stråkar, då går kameran varm… Hade ju såklart kollat i förväg att vädret skulle bli okay och inte helmulet men man kan aldrig exakt veta i förväg. Är otroligt tacksam att himlen och molnen ville samarbeta med mig denna morgon!

Tack Ales Stenar för en mäktig upplevelse! Hoppas vi ses igen!

~ * ~

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar – att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.

En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.

Anders Österling, 1933

There are no comments

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.